Tålamod av Åka
"Tå-hå-lamod..." hickar hon fram mellan snyftningarna. Hon är jätteargoch frustrerad. Hon vet att hon borde vänta, men det hindrar inte att hon gråter och stampar. 'Senare' existerar inte, bara nu, och just nu är det ju så dumt att jag inte vill komma och lägga pussel med henne. Jag ska äta färdigt först, har jag förklarat för henne. Det stämmer inte med hennes plan.
"Precis," säger jag. "Tålamod. Bara en liten stund, jag kommer och leker med dig när jag är färdig."
Och hon väntar. Ganska högljutt, men hon väntar faktiskt.
***
"Kom, jag vill gå hem. Kom nu!"
Hon har aldrig gillat när saker händer plötsligt, men förr gick det bra om hon bara kände igen att vi hade förvarnat om vad vi skulle göra. Tvååringen är mer svårmanövrerad, hon har egna idéer och om hon inte själv tänkt sig en viss plan så måste hon fundera på det innan hon hänger med. Hon tycker inte alls att vi ska gå hem, hon gnälleroch vänder ryggen mot mig. Hon har hittat en pinne och en jättebrasnöhög att gräva i.
Tålamod. Nu är det min tur.
En sak i taget. Jag har lust att försöka handgripligen sätta henne i pulkan. Hon skulle ha gått med på det förra vintern, men nu leder sånt bara till brottningsmatch och inte till att vi kommer någonstans, det vet jag.
Och att gräva i snön kan jag ju förstå att det är trevligt, så jag stannar en liten stund. Börjar göra avtryck med skon i snön. Hon gör också avtryck. Fotspår!
"Kom så gör vi en lång rad med fotspår här!" Och så går vi, brevid den plogade trottoaren. Hoppar. Går baklänges."När vi kommer fram till vägen där måste jag bära dig över. Och sen kan du åka pulka."
"Åka puka, jaa!"
På väg hem, med lite tålamod.
***
"Du måste ha på dig byxorna, det är kallt ute idag."
Suck. Hon tycker att det är fullt tillräckligt med långkalsonger,mössa och sandaler, andra kläder är onödigt. Kallt ute? Det spelar väl ingen roll, vi fryser inte här inne.
Jag är trött och sur, och hennes pappa är stressad. Vi är sena,väldigt sena, och lillan sätter sig extra mycket på tvären. Vad är tålamod? Alla är ju så knasiga just nu i alla fall, mamma och pappa ärfullständigt spattiga.
Hon låter pappa dra på sig en tröja, men byxorna går inte. Hon häver upp ett av sina öronbedövande illtjut, lägger sig ner och sparkar vilt med benen. Inte en chans att dra på några byxor.
"Titta, om du tar på dig byxorna får du ha de fina vinterstövlarna."
Hon älskar att ta på sig olika skor, men vinterstövlarna lockar inte.
"Inte inte inte!" säger hon bara.
Min puls stiger.Vi gör i ordning allt annat, och lirkar och lockar, men det är bråttom. Inget utrymme för tålamod. Till slut tar jag henne i famnenoch bär ut henne fast hon sprattlar och kämpar emot. Utomhus brukar det alltid gå att få på ytterkläderna, och hon samarbetar motvilligt. Så går jag åt mitt håll, och de går åt sitt. Lång väg hör jag henne skrika och gnälla. Det tar en ganska lång stund innan jag återfår någon inre balans.
***
En sak jag börjat lära mig är värdet av tålamod. Jag begär tålamod från henne, och då borde jag rimligtvis begära det av mig själv. Nästan alltid går det bra att komma överens med lite tålamod, utan att behöva ge upp integritet eller någon parts personliga behov (som mat!). Fast ibland funkar det bara inte, ibland är det bara ren kalabalik.