Beröm eller bekräftelse av Milimani
I mitt arbete som pedagog på en förskola möter jag ständigt föräldrar som undrar över hur mycket beröm man ska ge sina barn. Även då jag surfar runt på olika forum på nätet dyker det upp diskussioner kring ämnet så jag känner att jag bara måste delge mina tankar kring det hela. För många är mina åsikter kring beröm ganska så kontroversiella. Jag anser nämligen att våra barn får alldeles för mycket beröm!
Låter det konstigt? Kan man verkligen få för mycket beröm? Vill inte alla barn bli bekräftade och sedda för allt bra de gör? Jo, självklart. Men jag tycker att man ska skilja på beröm och bekräftelse!
Min åsikt är att inga barn föds med behovet att få beröm. Det är ett behov som vi vuxna skapar. Vi ger barnet beröm och gläds då vi anser att barnet gjort något bra. Ju mer vi berömmer barnet desto större behov av beröm får barnet. I grunden föds barnet bara med behovet att lyckas för sin egen skull. Ett barn känner sig glad, tillfreds och nöjd då det själv upptäcker att det lärt sig behärska en företeelse och behöver inte få det bekräftat av någon annan.
Det ser man tydligt hos bebisar. De gläds över sina egna framgångar utan att vi har uppmuntrat dem att lära sig. De lär sig ”av sig själva” och blir glada och nöjda över sina egna framsteg eftersom de själva märker hur de då blir mer självständiga och behärskar saker. De lär sig och lyckas för sin egen skull, inte för någon annans skull (förälder, mormor, dagisfröken etc).
På förskolan där jag arbetar försöker vi därför att inte berömma barnen på traditionellt sätt. Vi säger tex inte ”Vad duktig du är som kan knyta skorna”, ”Vad bra du är på att måla”. Istället uppmärksammar vi dem på deras egen prestation. Vi säger tex ”Titta, nu har du lärt dig att knyta dina skor själv”, Titta, vilka härliga gröna färger du använt när du målat”.
När man talar med barnet på det viset visar man även att man verkligen engagerat sig i vad barnet åstadkommit. Att säga hur duktigt barnet är gör man lätt i förbifarten när barnet visar en teckning, men barnet gläds mer åt att man verkligen ser barnet och vad det gjort. Det blir tydligt för barnet när man istället pratar om målningen och vad den föreställer!
Alla barn behöver uppmärksamhet, bekräftelse och kärlek och det ska de få, men det kan ske på andra sätt än genom att tala om för dem hur bra och duktiga de är.
Tyvärr har barn idag ofta redan med sig ett behov av beröm hemifrån då de börjar på förskolan och vi som lärare får arbeta mycket med att barnen istället ska vara nöjda själva över det de gör, istället för att vilja tillfredsställa vuxna i omgivningen. För att underlätta vårt arbetssätt och framför allt få barnen att känna sig nöjda med sina egna framsteg och prestationer pratar och diskuterar vi mycket kring ämnet ”beröm” på varje föräldramöte. Ämnet tas även upp i det häfte våra föräldrar får då deras barn börjar på vår förskola.
Oftast möts vårt arbetssätt av kritik från nya föräldrar men då vi tillsammans samtalat kring detta brukar vi vara väldigt eniga om att beröm är något som vi vuxna skapar, och inte ett medfött behov.
Jag vet att det är väldigt svårt att välja andra ord en ”duktig” och ”bra” då det är så invant hos oss alla, och självfallet slinker det ur också mig ibland. Jag tror inte heller att ett och annat beröm skadar våra barn, men det skadar inte att tänka till en extra gång! Att börja reflektera över hur man uttrycker sig och varför. Kan jag säga saker på ett bättre sätt och bekräfta barnet och hans/hennes prestation.
Det räcker med att gå till sig själv! Sällan är man mer nöjd och tillfreds än då man själv lyckats med något som man gjort för sin egen skull. Sytt en klänning, klarat en utbildning, målat en tavla, lärt sig något nytt, ringt ett läskigt telefonsamtal… eller fött barn.