Att låta barnet utveckla min föräldraroll av Milimani
Innan min dotter föddes hade jag ingen aning om vad Nära Föräldrar var, eller ens att det fanns ett sådant begrepp. Och inför mitt blivande föräldraskap hade jag helt andra idéer och åsikter om uppfostran och förhållningssätt än vad jag har idag. Amma, det skulle jag göra max i 6 månader och det mest för att WHO rekommenderade det. Ju fortare mitt barn skulle börja med mat desto bättre. Jag vet inte riktigt varför jag tänkte så, kanske för att jag skulle slippa känna mig beroende och kanske för att min dotters pappa skulle få känna sig mer delaktig.
Samsovning var det inte heller tal om. Barnet skulle minsann lära sig sova i egen säng redan från början, det var självklart. Vad det gäller sömnmetoder hade jag flera bekanta som varmt förespråkade 5 minutersmetoden och jag tyckte den lät helt i min smak. Det var ju för en god saks skull. Bära barn. Vadå?? Inget som jag ens funderade på under graviditeten. Jag fick en vanlig bärsele av svärmor och tänkte att den kan säkert vara bra att ha någon gång. Sist men inte minst var självständighet och självkänsla viktiga egenskaper jag ville ge mitt barn, som den Montessoripedagog jag är.
Så föddes då lilla Elin och hela livet vändes upp och ner på ett underbart sätt. Mitt föräldraskap växte fram efter Elins behov och inte efter de föreställningar jag hade innan. Jag funderade överhuvudtaget inte över uppfostringsmetoder eller förhållningssätt utan jag bara var. Bara gled med och lät Elin styra helt. Samsovning började vi med redan på BB. Första natten sov hon visserligen som en stock i plastbaljan, men andra natten somnade hon bara om hon fick sova i min säng. Jag minns hur jag osäkert (som om jag gjorde något mycket förbjudet) frågade en sköterska mitt i natten om hon fick sova hos mig.
"Javisst, det är klart att hon helst sover hos sin mamma. Det är allra bäst det", svarade hon glatt. Och sen blev det så.
Även min underbara bvc-sköterska hade inga som helst invändningar mot samsovning. Spjälsängen hemma stod länge tom, även om den var placerad tätt intill våran. När Elin var runt 2, 5 månader drabbades jag av en sjuk och mycket påfrestande oro för PSD. Det var fruktansvärt jobbigt att inte kunna slappna av så vi köpte ett andningslarm. Eftersom man inte kan ha det vid samsovning fick Elin sova i sin säng, men vi tog bort ena långsidan och sköt ihop den med vår. Oron lättade och jag blev en mindre stressad och betydligt gladare mamma! Nu när hon är 4 månader lägger vi henne ofta i sin säng på kvällarna men när hon fått sitt första mål efter att vi lagt oss kryper hon över till oss. Jag känner ingen oro för att hon inte kommer att vilja sova i egen säng i eget rum när hon blir äldre. Dessutom är det så mysigt att sova så nära! Det kommer att kännas tråkigt den dagen hon inte vill sova hos oss mer.
Några sömnmetoder kommer inte heller på frågan! Det är något jag också kände direkt. Hur skulle jag kunna ignorera Elins gråt när hon så tydligt visar att hon vill något? Det är ju att strunta i att lyssna på henne, att överge henne. Det sista jag vill är ju att överge henne! Hela min kropp är inställd på att lyssna efter hennes behov och tillfredställa dem. Det sunda förnuftet säger mig att man aldrig, aldrig kan ge ettbarn för mycket närhet!
Amningen har fungerat bra hela tiden och det har varit självklart att amma henne fritt. Jag har tyckt om amningen från första stund och har redan ångest för den dag hon slutar med bröstet. Jag har aldrig pumpat ur mjölk och har heller aldrig känt något som helst behov av att kunna mata henne med flaska. Jag känner mig inte det minsta låst eller beroende av att inte kunna gå iväg hemifrån nån längre stund. Jag älskar att amma och kommer fortsätta länge. Eller så länge det fortsätter att kännas bra för oss båda. Ibland kan jag till och med bli besviken om hon sover en hel natt utan att ammas.
Bära henne var inte något som jag tänkte aktivt kring i början. Jag bar när hon ville bli buren men oftast var hon nöjd med att ligga i vår famn eller på en filt på golvet. Så en dag började hon bli kinkig, det var när hon var runt 2,5 månader. Det enda som dög var attbli buren tills min rygg vek sig dubbel. Bärselen jag fått var omständlig och bökig att få på så den åkte ner i källaren efter några tappraförsök. Det brydde sig såklart inte Elin om utan hon ville fortsätta att bli buren. Och det var klart jag bar henne, för hade hon behov av att bli buren så skulle hon naturligtvis få bli det. Jag bar och bar och bar.
Till slut insåg jag att det här håller inte och då började den stora jakten efter det ultimata bärredskapet. Sjal ville jag inte ha, det var det enda jag visste. Det verkade allt för bökigt med knytningar och 5 meter tyg. Jag ville ha en enkel, smidig sele som framför allt var enkel att ta på och enkel att få ner barnet i. Jag läste och sökte på nätet och ganska snart bestämde jag mig för en Ergo NG. Under tiden jag sökte kom jag i kontakt med underbara sjalförespråkare och insåg plötsligt varför Elin ville bli buren. För att det är så självklart! Så naturligt! Barn i alla tider i alla kulturer har ju blivit burna!
Jag bestämde mig för att pröva en lång trikåsjal, den verkade enkel att knyta. Tyvärr trivdes varken jag eller Elin med den, det var för mycket tyg för oss och det var också alldeles för varmt. I stället köpte jag en Easyhug som vi båda älskar! Och vilken känsla att bära med sjal. Elin viftar glatt med armar och ben och skrattar högt när hon ser att jag tar på mig sjalen! Så fort hon kommer upp i den lutar hon huvudet mot mitt bröst och somnar. Men när hon ärvaken vill hon helst komma ur sjalen och vara på golvet eller i babysittern. Det får hon så klart eftersom det är viktigt för mig att följa hennes behov. Hon talar direkt om när hon inte är nöjd längre och jag har lätt att förstå när hon vill leka ensam eller när hon vill leka med mig.
Det var inte svårt att bli en Nära Förälder, för eftersom vi lät Elin styra så blev vi Nära Föräldrar. Begreppet "AP" kom jag i kontakt med när jag letade runt efter sjalar och kände genats att det här är ju jag! Det är ju precis så här vi gör! Att det fanns ett ord för det! Just det att det inte handlar om att följa en metod eller pedagogik, utan att helt enkelt se till det egna barnet känns så rätt. Relationen med våra barn. För det är just det som jag tycker att Nära Föräldraskap främst handlar om: att lyssna till sina barn och se deras behov och sist men inte minst ge dem den närhet och trygghet de så väl behöver. Om det sen sker genom samsovning, sjalar eller något annat spelar mindre roll. Det finns så många sätt att vara fysiskt och psykiskt nära sina barn! För mig har den underbara resan som förälder bara börjat och jag ser fram emot att fortsätta utvecklas tillsammans med min dotter!
Samsovning var det inte heller tal om. Barnet skulle minsann lära sig sova i egen säng redan från början, det var självklart. Vad det gäller sömnmetoder hade jag flera bekanta som varmt förespråkade 5 minutersmetoden och jag tyckte den lät helt i min smak. Det var ju för en god saks skull. Bära barn. Vadå?? Inget som jag ens funderade på under graviditeten. Jag fick en vanlig bärsele av svärmor och tänkte att den kan säkert vara bra att ha någon gång. Sist men inte minst var självständighet och självkänsla viktiga egenskaper jag ville ge mitt barn, som den Montessoripedagog jag är.
Så föddes då lilla Elin och hela livet vändes upp och ner på ett underbart sätt. Mitt föräldraskap växte fram efter Elins behov och inte efter de föreställningar jag hade innan. Jag funderade överhuvudtaget inte över uppfostringsmetoder eller förhållningssätt utan jag bara var. Bara gled med och lät Elin styra helt. Samsovning började vi med redan på BB. Första natten sov hon visserligen som en stock i plastbaljan, men andra natten somnade hon bara om hon fick sova i min säng. Jag minns hur jag osäkert (som om jag gjorde något mycket förbjudet) frågade en sköterska mitt i natten om hon fick sova hos mig.
"Javisst, det är klart att hon helst sover hos sin mamma. Det är allra bäst det", svarade hon glatt. Och sen blev det så.
Även min underbara bvc-sköterska hade inga som helst invändningar mot samsovning. Spjälsängen hemma stod länge tom, även om den var placerad tätt intill våran. När Elin var runt 2, 5 månader drabbades jag av en sjuk och mycket påfrestande oro för PSD. Det var fruktansvärt jobbigt att inte kunna slappna av så vi köpte ett andningslarm. Eftersom man inte kan ha det vid samsovning fick Elin sova i sin säng, men vi tog bort ena långsidan och sköt ihop den med vår. Oron lättade och jag blev en mindre stressad och betydligt gladare mamma! Nu när hon är 4 månader lägger vi henne ofta i sin säng på kvällarna men när hon fått sitt första mål efter att vi lagt oss kryper hon över till oss. Jag känner ingen oro för att hon inte kommer att vilja sova i egen säng i eget rum när hon blir äldre. Dessutom är det så mysigt att sova så nära! Det kommer att kännas tråkigt den dagen hon inte vill sova hos oss mer.
Några sömnmetoder kommer inte heller på frågan! Det är något jag också kände direkt. Hur skulle jag kunna ignorera Elins gråt när hon så tydligt visar att hon vill något? Det är ju att strunta i att lyssna på henne, att överge henne. Det sista jag vill är ju att överge henne! Hela min kropp är inställd på att lyssna efter hennes behov och tillfredställa dem. Det sunda förnuftet säger mig att man aldrig, aldrig kan ge ettbarn för mycket närhet!
Amningen har fungerat bra hela tiden och det har varit självklart att amma henne fritt. Jag har tyckt om amningen från första stund och har redan ångest för den dag hon slutar med bröstet. Jag har aldrig pumpat ur mjölk och har heller aldrig känt något som helst behov av att kunna mata henne med flaska. Jag känner mig inte det minsta låst eller beroende av att inte kunna gå iväg hemifrån nån längre stund. Jag älskar att amma och kommer fortsätta länge. Eller så länge det fortsätter att kännas bra för oss båda. Ibland kan jag till och med bli besviken om hon sover en hel natt utan att ammas.
Bära henne var inte något som jag tänkte aktivt kring i början. Jag bar när hon ville bli buren men oftast var hon nöjd med att ligga i vår famn eller på en filt på golvet. Så en dag började hon bli kinkig, det var när hon var runt 2,5 månader. Det enda som dög var attbli buren tills min rygg vek sig dubbel. Bärselen jag fått var omständlig och bökig att få på så den åkte ner i källaren efter några tappraförsök. Det brydde sig såklart inte Elin om utan hon ville fortsätta att bli buren. Och det var klart jag bar henne, för hade hon behov av att bli buren så skulle hon naturligtvis få bli det. Jag bar och bar och bar.
Till slut insåg jag att det här håller inte och då började den stora jakten efter det ultimata bärredskapet. Sjal ville jag inte ha, det var det enda jag visste. Det verkade allt för bökigt med knytningar och 5 meter tyg. Jag ville ha en enkel, smidig sele som framför allt var enkel att ta på och enkel att få ner barnet i. Jag läste och sökte på nätet och ganska snart bestämde jag mig för en Ergo NG. Under tiden jag sökte kom jag i kontakt med underbara sjalförespråkare och insåg plötsligt varför Elin ville bli buren. För att det är så självklart! Så naturligt! Barn i alla tider i alla kulturer har ju blivit burna!
Jag bestämde mig för att pröva en lång trikåsjal, den verkade enkel att knyta. Tyvärr trivdes varken jag eller Elin med den, det var för mycket tyg för oss och det var också alldeles för varmt. I stället köpte jag en Easyhug som vi båda älskar! Och vilken känsla att bära med sjal. Elin viftar glatt med armar och ben och skrattar högt när hon ser att jag tar på mig sjalen! Så fort hon kommer upp i den lutar hon huvudet mot mitt bröst och somnar. Men när hon ärvaken vill hon helst komma ur sjalen och vara på golvet eller i babysittern. Det får hon så klart eftersom det är viktigt för mig att följa hennes behov. Hon talar direkt om när hon inte är nöjd längre och jag har lätt att förstå när hon vill leka ensam eller när hon vill leka med mig.
Det var inte svårt att bli en Nära Förälder, för eftersom vi lät Elin styra så blev vi Nära Föräldrar. Begreppet "AP" kom jag i kontakt med när jag letade runt efter sjalar och kände genats att det här är ju jag! Det är ju precis så här vi gör! Att det fanns ett ord för det! Just det att det inte handlar om att följa en metod eller pedagogik, utan att helt enkelt se till det egna barnet känns så rätt. Relationen med våra barn. För det är just det som jag tycker att Nära Föräldraskap främst handlar om: att lyssna till sina barn och se deras behov och sist men inte minst ge dem den närhet och trygghet de så väl behöver. Om det sen sker genom samsovning, sjalar eller något annat spelar mindre roll. Det finns så många sätt att vara fysiskt och psykiskt nära sina barn! För mig har den underbara resan som förälder bara börjat och jag ser fram emot att fortsätta utvecklas tillsammans med min dotter!